usch å fy! Har mått skit de senaste dagarna, uretriten har vart eländiga. Har inte kunnat koppla av alls, känns som min kropp är ständigt på spänn. Tyvärr göt ju inte det trängningarna bättre. Men jag försöker och leva på som vanligt ändå. Ofta blir det lite enklare när man har annat att tänka på.

 Igår stod jag ute hela dagen och kollade på dottern som spelade fotboll, var skönt när solen var framme men däremellan  kyligt. Var frusen hela kvällen sen och hamnade i tv-soffan under en filt. Nu är det sista dagen på ledigheten för mig, barna har påsklov nästa vecka. Ibland längtar jag nästan till jobbet för då är jag sysselsatt och slipper mina jobbiga tankar emellanåt. Nää jag måste börja se framåt!!! Jag ska ta mig ur den här svackan det går ju faktiskt även om det inte känns så just nu. Tro, hopp och kärlek det ska jag leva på nu!

Denna söndag har jag än sålänge mest hängt i soffan. Är såå seg, uretriten har hållt sig ganska lugn idag. Har lite kramp och trängnings känningar bara. Dessa dagar är guld värda det ger en andrum. Längtar sjukt mycket efter sol och värme nu känns som allt blir lite enklare då. Är så trött på blåst å kyla. Såg ett avsnitt av Sofias änglar igår och grät floder, så sorgligt. Ibland är vi människor faktiskt helt maktlösa och det känns så orättvist att barn ska behöva dö. Som mamma kan jag inte ens föreställa mig hur det skulle vara att förlora sitt barn. Livet fortsätter ju bara fast någon dör men saknaden finns där för alltid. "Carpe diem"

Idag har det verkligen gått i ett. Skönt på ett sätt då jag inte hinner tänka på mina bekymmer så mycket. Min mamma hamnade på sjukhus inatt, det är alltid lika skrämmande. Kan inte ens tänka att hon skulle försvinna, nu var det som tur var inte så allvarligt. Jag tänker ofta på min pappa nu för tiden säkert för jag lyft fram mycket på samtal. Jag tycker det är så sorgligt hyr hans liv blev och att han inte kan finnas med oss nu. Hela hans liv rasera verkligen pga alkoholen. Först krascha hans äktenskap, sen fick han cancer, förlora körkortet, en månad på anstalt för rattfylla, förlorade sitt jobb som toppchef på ett stort företag och till sist sitt liv. Och allt pga hans missbruk, jag är dock övertygad om att han fått ro nu. Men tänk om man bara kunde få träffa honom igen finns så mycket man vill berätta. Ibland pratar jag som han vore hos mig och kanske är det så ;-)Uretriten har spökat en aning idag men med ett fullspäckat schema så har man inte hunnit tänka så mycket som sagt.

Jag hade skrivit ett långt inlägg men poff försvann det :-( Så nu blir det en kort uppdatering istället. Idag känns uretriten lugnare. Så jag hoppas få njuta av vårsolen i lugn o ro. Har drömt mycket inatt om min pappa vilket jag skrev om i inlägget ssom försvann. Jag får ta det en annan dag nu ska jag ut och njuta av solen!

Just nu känns allt lite hopplöst med risk för att låta gnällig. Jag har inte så mycket smärta men trägningar som gör att jag aldrig kan koppla av helt. Dessa trägningar tär på mig, jag vet ju att ju mer jag spänner mig och stressar upp mig desto värre blir trägningarna. Det känns ibland som hela jag är ett stort urinrör då så mycket tid och tankeverksamhet går åt till det. Ofta tänker jag, varför! Ska livet va så här nu, hur ska jag orka och klara det? Jag har haft självmordstankar som är såååå jobbiga men jag vet att jag aldrig skulle kunna lämna min man och mina barn frivilligt. Men dessa tankar är ändå så plågsamma att uppleva då man känner en sådan maktlöshet. Just nu känns det som jag bara går och väntar på att det ska bli bättre. Jag måste sluta tänka så mycket!!!!!! Idag ska vi iväg och kolla på min yngsta fdotter som ska spela innebandy och sen hoppas jag även få se solen lite och suga in ljuset ;-)

Om ni läst min presentation så vet ni min utgångspunkt för bloggen. Jag kommer försöka skriva ner mina tankar och mitt mående så ofta jag hinner och orkar. Jag tror att detta är ett bra sätt för mig att även kunna se att det finns de dagar då man kan må bra ;-) Jag har som sagt uretrit som är en kronisk inflammation i urinröret. Jag har haft problem med mitt kisseri sedan barnsben men fick först för fem år sedan diagnosen då man utförde en cystoskopi. Inte mycket att göra konstaterade läkaren, man får lära sig leva med det. Detta skapade en fruktansvärd frustration hos mig och jag hamnade i en riktig depression med en del ångest som inslag. Jag fick börja medecinera med antidepressiva med tiden började jag må bättre psykiskt och faktiskt så blev min uretrit bättre. Förra våren mådde jag så pass bra att jag kände att jag ville sluta med medecinen. Ett beslut jag ångrar idag! Jag trappade ner under lång tid och till en början gick det bra. Jag var utan medecin helt i två månader sedan kom mina kissbekymmer smygande och som på posten kom ångesten och rädslan tillbaka. Jag kände mig helt maktlös och har mått fruktansvärt dåligt under hösten. Tillslut sa min kropp och hjärna helt ifrån och jag var tvungen att börja äta medecinen igen. I dagsläget pendlar jag väldigt i mitt mående. Jag mår aningen bättre psykiskt men uretriten gör sig påmind dagligen och jag är så less på´t. Men jag hoppas att det blir bättre för det har det ju blivit förr fattar inte bara varför det ska ta så´n tid!!!!! I fortsättning kommer jag skriva om tankar jag haft under dagen och en del kommer säker handla om mitt liv som barn till en alkoholist då jag idag går i gruppsamtal och bearbetar mina känslor och upplevelser.